Malin Edman

Det är just ikväll jag saknar min allra bästavän, mer än vanligt.

Jag saknar dig varje dag, men just ikväll är en kväll som jag skulle vilja ha tryggheten från dig. Ha tryggheten att veta att jag kan ta mig till dig på 30 minuter. Nu går inte det längre. Nu är det timmar man räknar och inte minuter. Hur långt du än flyttar så har du trots det alltid din fasta plats i mitt hjärta, men vad folk än säger så är inte det samma sak, långt ifrån.

Det går inte att planera att vi ska ses efter någon timme. Det går inte att ringa dig när jag är hos mormor och morfar och fråga om vi ska ses inom 10 minuter på en cigg och prata om livet. Vi kan fortfarande prata om livet och dess med & motgångar. Men inte på sättet att du kan hålla om mig när det blir tungt, titta på mig och skratta om jag gjort bort mig eller sagt fel. Och du kan verkligen inte ta min hand och titta mig i ögonen och säga ”Det löser sig och du har alltid mig vid din sida” Jag har dig fortfarande vid min sida men inte bokstavligt talat. Det är inte på det sättet som förut, så som jag vill ha det.

Men jag klandrar dig inte för att du flyttade för du mår så mycket bättre nu. Jag kan inte säga att jag ser det, men jag hör det. Kan någon förstå? Jag kan inte ens säga att jag ser min bästavän må bättre, förutom via någon jävla webbkamera. Det enda jag kan säga är att jag hör honom må bättre och det känns förjävligt. Jag skulle vilja se dig må såhär som du gör nu för jag tror faktiskt inte jag gjort det men förhoppningsvis får jag göra det snart, om ett tag.

Texten på det här dokumentet blir bara mer och mer suddigt för alla tårar som skymmer synen så jag tror bara jag slutar här& nu innan tårarna dränker mig.

Ingen kommer ändå förstå fullt ut, hur många dokument jag än skriver eller hur många tårar som än faller.

Det är just ikväll jag saknar min allra bästavän, mer än vanligt.

Jag saknar dig varje dag, men just ikväll är en kväll som jag skulle vilja ha tryggheten från dig. Ha tryggheten att veta att jag kan ta mig till dig på 30 minuter. Nu går inte det längre. Nu är det timmar man räknar och inte minuter. Hur långt du än flyttar så har du trots det alltid din fasta plats i mitt hjärta, men vad folk än säger så är inte det samma sak, långt ifrån.

Det går inte att planera att vi ska ses efter någon timme. Det går inte att ringa dig när jag är hos mormor och morfar och fråga om vi ska ses inom 10 minuter på en cigg och prata om livet. Vi kan fortfarande prata om livet och dess med & motgångar. Men inte på sättet att du kan hålla om mig när det blir tungt, titta på mig och skratta om jag gjort bort mig eller sagt fel. Och du kan verkligen inte ta min hand och titta mig i ögonen och säga ”Det löser sig och du har alltid mig vid din sida” Jag har dig fortfarande vid min sida men inte bokstavligt talat. Det är inte på det sättet som förut, så som jag vill ha det.

Men jag klandrar dig inte för att du flyttade för du mår så mycket bättre nu. Jag kan inte säga att jag ser det, men jag hör det. Kan någon förstå? Jag kan inte ens säga att jag ser min bästavän må bättre, förutom via någon jävla webbkamera. Det enda jag kan säga är att jag hör honom må bättre och det känns förjävligt. Jag skulle vilja se dig må såhär som du gör nu för jag tror faktiskt inte jag gjort det men förhoppningsvis får jag göra det snart, om ett tag.

Texten på det här dokumentet blir bara mer och mer suddigt för alla tårar som skymmer synen så jag tror bara jag slutar här& nu innan tårarna dränker mig.

Ingen kommer ändå förstå fullt ut, hur många dokument jag än skriver eller hur många tårar som än faller.